Mikrobiologi.net

Om specialitetsindelning och klinisk mikrobiologi

Se aktuell enkät om specialistindelningen i Klinisk mikrobiologi.
I det följande sammanfattas några argument för och emot förändring av nuvarande specialistindelning utifrån olika aspekter av medicinska och yrkesmässiga behov.

Vad konstituerar en specialitet: Enligt Socialstyrelsen bör medicinsk specialitet bland annat vara kunskapsmässigt sammanhållen och i viss mån avgränsbar från andra specialiteter, vara av rimlig storlek, spegla ett rimligt stort specifikt kunskapsområde samt avspegla patienternas och hälso- och sjukvårdens behov av både bred och djup kompetens. Alla våra delar inom mikrobiologin är både omfattande och angelägna. Hur ska dessa vägledande principer tillämpas på oss?

Handledarskap: Med formell kompetens i och med en ST-utbildning inom mikrobiologins alla delar riskerar vi att få en ökande andel handledare utan reell kompetens. Vissa tror att statlig reglering behövs för att undvika detta andra litar på arbetsgivarnas och yrkeskårens goda vilja.

Kompetensutveckling: Omfattning av utbildning inkluderande kurser och externa placeringar under ST samt efterutbildning kräver resurser i tid och pengar. IPULS tar i sin prioritering och finansiering intryck av om specialiteten är formellt reglerad. Med engagerade kursgivare och tydlig intern prioritering kanske utrymmet även för icke reglerade subspecialiteter kan utökas.

Internationell rörlighet: Vi bör eftersträva goda möjligheter för rörlighet mellan länder utan murar även för kliniska mikrobiologer. Konvergens av minimikrav är under revidering via Mikrobiologiska sektionen inom UEMS. En gemensam europeisk mikrobiologisk examination skulle påskynda processen. En anpassning till andra länders utbildning och yrkesroll innebär sannolikt betydligt större inslag av infektionsläkarrollen. Många läkare och länder har en subspecialisering som innebär relativt lång randutbildning för att bli specialist även i Sverige. Ökad flexibilitet i myndigheters regler och tolkningar vore önskvärt.

Rekrytering: Reglerad subspecialisering kan medföra förlängd tid för att uppnå formell kompetens inom delar av mikrobiologin. Vissa lockas andra avskräcks av detta.

Forskning: Specialitetsindelningen grundar sig främst på patientbehovet. Om indelningen sammanfaller med och bör påverka akademisk uppdelning och/eller gynnar mikrobiologisk forskning är frågor utan självklara svar.

Geografisk fördelning: Subspecialiteterna inom klinisk mikrobiologi är mycket ojämnt fördelade mellan våra laboratorier i Sverige. För att få en likvärdig utbildning i alla delar för varje enskild ST-läkare skulle en betydligt mer omfattande rotation krävas med risk för att vissa laboratorier och kunskapsområden med få handledare överbelastas. Relevanta minimikrav och ökad flexibilitet kan möjligen lösa dessa problem även utan statlig reglering under förutsättning att specialistföreningen har stort inflytande på ST-utbildningens utformning.

Inbördes tidsfördelning: Inom ST varierar minimikraven för tjänstgöring inom olika subspecialiteter. För den som främst kommer att ägna sig åt en eller några grenar av mikrobiologin kan utbildningstiden under ST bli relativt kort, se vår utbildningsbok. Minimikrav för klinisk/medicinsk mikrobiologi inom UEMS är under revidering. Frågor vid examination via American College of Microbiology fördelas enligt två matriser: Bacteriology 40-50%, Mycology, 15-20%, Parasitology 10-15%, Virology 10-15%, Universal 5-10% respektive Diagnostic Systems and Interpretation of Laboratory Data 40-45%, Public Health 10-15%, Infection Control 10-15%, Infectious Disease/Pathogenesis 25-30% och Universal 5-10%.

Vårdhygien som tilläggsspecialitet: Ett pedagogiskt problem med att vårdhygien blir tilläggsspecialitet och inte andra områden inom klinisk mikrobiologi är att många av argumenten för statligt reglerad subspecialisering sammanfaller med de från andra subspecialiteter. Således framförs kunskapsområdets betydelse och självständighet, ökande krav på specifik kunskap, utbildning är beroende av arbetsgivarens goda minne, för kort tid under ST och tillgång till specifik högskoleutbildning. Vårdhygien är dock en växande subspecialitet i takt med att betydelsen av vårdrelaterade infektioner ökar. Dessutom skall alla vårdgivare enligt lag ha tillgång till vårdhygienisk expertis.

Specialitetsindelning och FMM: Översynen av specialistindelningen 2003 ledde fram till sammanslagning av klinisk bakteriologi och klinisk virologi 2008. Under några år har jag och några till på uppdrag av styrelse samt flera vårmöten, chefs- och professorsmöten samt årsmöten undersökt möjligheten och framfört önskemål om att tillskapa statligt reglerade subspecialiteter i form av klinisk bakteriologi, virologi, parasitologi, mykologi samt vårdhygien/smittskydd. Vid dessa möten har det framhållits att även slutstegen i denna process kommer att ske i enlighet med medlemmarnas vilja. Medlemsenkäten under hösten 2011 uttalade sig emot reglerad subspecialisering. Tillkommer senaste årsmötet som uttalade sig mot statlig subspecialisering förutom för vårdhygien. Besluten vid senaste årsmötet störs dock av ett antal fel enligt stadgarna: Även obehöriga i frågan röstade, frågeställningarna var inte föranmälda och alla som ville vara med på mötet fick inte plats då vakterna endast tillät 20 personer i rummet. Men med stöd av utfallet i enkäten så drog FMM via mig, muntligt i början av december och skriftligt i januari, tillbaka förslaget om statligt reglerad subspecialisering förutom för vårdhygien.

Som utbildningsansvarig inom FMM har jag försökt att utöka handlingsfriheten för hur vår specialitet kan regleras. Jag skulle gärna se att klinisk mikrobiologi och infektionsmedicin, som i flertal länder, närmar sig varandra ytterligare både i yrkesroll och i ST-utbildning. Samtidigt vill jag ha en ökad flexibilitet som ger ökat utrymme för att specialisera sig i en eller flera områden inom smittsamma sjukdomar där bland annat bakteriologi, virologi, parasitologi, tropikmedicin, mykologi, infektionssjukdomar, vårdhygien, smittskydd och infektionsepidemiologi ingår. Jag föredrar subspecialisering efter kunskapsområden före analysplattformar och motsvarande. Detta utesluter dock inte att sjukvårdens utveckling kommer att skapa behov av andra subspecialiseringar. Dessutom bör vi uppfylla minimikrav som underlättar för oss att arbeta i andra länder och vice versa samt klara framtida europeiska examinationskrav.
Vår framtida kompetens och uppfyllandet av medicinska behov kan förhoppningsvis tryggas både med och utan statligt reglerad subspecialisering även om det påverkar ansvarsfördelningen mellan stat, arbetsgivare och profession.
Avslutningsvis vill jag uppmana till att medverka i aktuell enkät med både svar och argument och därmed påverka FMM:s remissvar på Socialstyrelsens översyn av läkarnas specialitetsindelning.

Urban Kumlin

2012-05-08 15:38:57

Arne Kötz:

Hej,

om jag förstår Urbans utförliga inlägg rätt så handlar det sammanfattningsvis om två saker: införande av grenspecialiteter i minst bakteriologi och virologi, evt. fler och om något som en gemensam grundutbildning för infektionsläkare och mikrobiologer tillsammans varefter man behöver välja det ena eller det andra.

Mina funderingar om förslaget att införa grenspecialiteter:

1: Det är omodernt
(klinikern är inte intresserad i fyra olika grenspecialister, den vill ha en partner som kan något om det kliniska området, d.v.s. en mikrobiolog inriktad på STD, infektiösa tarmsjukdomar, luftvägsinfektioner m.m.)

2: Det blir svårare att rekrytera nya ST till specialiteten
(längre utbildningsvägar upplevs som negativt)

3: Det skapar mer skillnad till de allra flesta europeiska specialitetsutbildningar

4: Forskning nedprioriteras
(genom den ytterligare ökade utbildningslängden finns helt enkelt mindre tid att ägna sig åt forskning)

5: Handledningen blir inte bättre
(jag tycker det är mycket viktigare att man lägger mer vikt på bra utbildning från föreningens sida inom den befintliga ST-utbildningen. Till exempel kan man beskriva i utbildningsboken vilken handledarkompetens man önskar sig för de olika delar av utbildningen. En annan fråga som utbildningsgruppen skulle kunna jobba med är kursutbudet. Varför skulle sådant bli bättre med grenspecialiteterna om man inte kan åstadkomma mer inom den befintliga ST-utbildningen?)

Alltså kort sagt: allt blir krångligare med grenspecialiteterna förknippad med många nackdelar och som man märker har jag tyvärr, verkligen svårt att hitta någon fördel.

Till gemensam grundutbildning för infektion och mikrobiologi:

Tanken är intressant, tycker jag. Men två funderingar:
I Sverige (till skillnad från de allra flesta andra länder) finns ju en infektionsläkare som står för en ganska stor del av uppgifterna som mikrobiologerna i andra länder gör. Därför är ju den kliniska utbildningen i dessa länder längre. Dessutom finns knappt infektionskliniker någon annanstans och för att se ett någorlunda stort antal infektionspatienter måste man ju då jobba längre på dessa kliniker. Ett halvt år på våra infektionskliniker motsvarar säkert lätt ett år på medicinkliniker i andra länder n.d.g. antal infektionspatienter.
Och vill mikrobiologerna jobba mer kliniskt, får man ha en dialog med infektionskliniken var gränssnittet rimligen ska ligga.

Om det ”pedagogiska problemet” att vårdhygien blir en tilläggsspecialitet:

Detta ”pedagogiska problemet” som Urban beskriver, tycker jag finns inte. För hygien finns ännu inte någon statligt reglerad utbildning till skillnad från alla mikrobiologiska ämnena som ju finns med i vår specialité. Dessutom är det ett tillägg till två specialiteter och behöver officiell status bara av den anledningen.

2012-05-08 22:42:23

Ingvar Eliasson:

Hej Arne! Tack för detta inlägg, som jag ställer mig 100% bakom. Och jag håller helt med om att det i det kontext vi befinner oss i nu, både nationellt och inom EU, inte finns några fördelar med eller vettiga argument för en modell med grenspecialiteter. Håller även med om undataget Vårdhygien, som ju behöver kontur och status, trots sin mera diffusa hemvist.

2012-05-08 23:46:15

Urban Kumlin:

Senast ändrad: 2012-05-08 23:48:05

Subspecialisering inom klinisk mikrobiologi finns redan. Mer uttalat på större laboratorier men inte obefintligt på mindre. Hur subspecialiseringen regleras har betydelse för hur arbetsgivare och kursfinansiärer prioriterar kvalitet och kompetensutveckling. Med statligt reglerad subspecialisering finns goda chanser till likvärdig och adekvat resursfördelning till och inom vårt fält. Detta kan även uppnås via profilområden eller motsvarande icke-statlig reglering förutsatt att FMM och motsvarande sektioner får ett starkt inflytande på målbeskrivningar, utvärdering, handledarbedömning, efterutbildning, etc.

Även med konvergens till övriga Europa av minimitider för subspecialiteter inom ST-utbildning kommer det sannolikt att finnas goda möjligheter att inrymma mer klinik, mer forskning och fortsatt utrymme för valfria delar. Det går att genomföra en både bred och spetsig utbildning med stor flexibilitet inom 5 år. Om kravet för handledarkompetens är större än för specialistkompetens blir den betydligt lättare att genomföra utan att fördröja karriärutveckling vare sig inom klinik eller forskning.

Jag välkomnar att vårdhygien blir en tilläggsspecialitet förutsatt att en stor del av utbildningen kan genomföras inom ST för de som så önskar. Vårdhygien ingår i nuvarande basspecialitet även om minimitiden inom ST, liksom för flera andra subspecialiteter, är kort. Skälen för och emot att vårdhygien blir en statligt reglerad subspecialitet är dock jämförbara med motsvarande skäl för andra subspecialiteter inom klinisk mikrobiologi.

För en utmärkt beskrivning av utbildning, yrkesroller och utmaningar inom klinisk mikrobiologi och infektionssjukdomar i Europa rekommenderas Read et al, Lancet Infectious Diseases, May 2011: Länk

2012-05-16 22:29:11

Urban Kumlin:

Yttrande från Föreningen för medicinsk mikrobiologi över Socialstyrelsens utredning Översyn av läkarnas specialitetsindelning

Dnr 12273/2012

Klinisk mikrobiologi av hög kvalitet är en förutsättning för att sjukvården kan uppfylla medicinska behov av diagnostik, behandling och förebyggande av smittsamma sjukdomar. Utvecklingen av denna kvalitet är beroende av hur läkarspecialiteter regleras.

Klinisk mikrobiologi omfattar bland annat bakteriologi, virologi, parasitologi, mykologi, vårdhygien, smittskydd och infektionssjukdomar. Etiologiska diagnoser är betydligt större i antal än vad som förekommer inom andra specialiteter och inkluderar samhällsfarliga sjukdomar och epidemier. Infektionssjukdomar är globalt sett en dominerande orsak till förkortad levnad och minst en sjättedel av cancerincidensen har orsakssamband med kroniska infektioner. Mikrobiologisk forskning och utveckling är under tillväxt med samhällets ökande intresse och prioritering.

Subspecialister enligt ovan inom klinisk mikrobiologi är ojämnt fördelade över landet. Detta bidrar till skilda förutsättningar för utbildning och yrkesroll mellan små och stora sjukhus.

Vi behöver en bred ST-utbildning som ger en god grund för diagnostik, bedömning och konsultering vid infektiösa sjukdomar. Samtidigt bör den vara flexibel med möjlighet att redan inom ST fokusera på delar av klinisk mikrobiologi för att kunna tillmötesgå både de små och stora sjukhusens behov.

Vi stödjer förslaget att vårdhygien blir en tilläggsspecialitet till klinisk mikrobiologi och infektionsmedicin. Med ingång från två olika specialiteter, lagstadgat krav på att vårdgivare har tillgång till vårdhygienisk expertis och för att hos arbetsgivare inskärpa vårdhygiens växande roll är en statlig reglering av denna subspecialitet motiverad. En betydande del av utbildningen i vårdhygien bör kunna ske i basutbildningen för de som så väljer.

Inom vår förening har statlig reglering av ytterligare subspecialiteter diskuterats, framför allt av bakteriologi och virologi men även parasitologi, mykologi och smittskydd. Argumenten för detta motsvarar till viss del de som föreligger för vårdhygien. Exempelvis finns uppfattningen att statlig reglering bidrar till att arbetsgivaren prioriterar området högre. Vi tror dock att professionen, möjligen via profilområden sanktionerade av Svenska Läkaresällskapet, kan reglera utbildning och efterutbildning på sådant sätt att kvalitet och kompetens stärks. Detta förutsätter att arbetsgivare och statliga myndigheter ger oss tillräckligt med resurser och autonomi.

Klinisk mikrobiologi är en bred och heterogen specialitet vilket accentuerades 2008 då klinisk bakteriologi och klinisk virologi sammanfördes enligt förslag från föregående översyn 2003. Utbildningstiden för respektive subspecialitet inom ST är relativt kort. Det finns en oro för att framtida kliniska handledare med formell kompetens kommer att brista i reell kompetens. Ytterst få har kompetens för självständigt ansvar inom mikrobiologins alla delar. Vi vill att kraven för klinisk lärar- och handledarkompetens bör vara starkare än för krav till specialistkompetens. Detta är även i enlighet med rekommendationer från Union Européenne des Médecins Spécialistes, UEMS. Bedömning av utbildning, handledarkompetens och specialistkompetens bör till större delen ske av externa bedömare utsedda av professionen.
Med en åtskillnad mellan formell kompetens för specialist och klinisk handledare blir det lättare att vara mer flexibel i ST-utbildningen med större möjlighet till både internationell och lokal anpassning. Rekommendationer för minimitider i ST-utbildningens delar är under revision inom den mikrobiologiska sektionen av UEMS. Dessutom diskuteras införande av gemensam europeisk examination inom klinisk mikrobiologi. Vår utbildning bör anpassa sig till dessa inte minst för att underlätta rörlighet över gränser.

I utredningen föreslås att gemensamma kunskapsbaser utökas. Vi har redan inom vår ST-utbildning en mycket bred kunskapsbas. Samverkan med utbildning inom infektionssjukdomar är redan etablerad. Utbildning och yrkesroll inom klinisk mikrobiologi och infektionsmedicin ligger i de flesta länder ännu närmare varandra än i Sverige. Vi är öppna för ökad samverkan inom området smittsamma sjukdomar innefattande utbildning inom klinisk mikrobiologi, infektionsmedicin och specialiteter där infektioner ofta hanteras.

Benämningen på vår specialitet bör ändras till klinisk mikrobiologi. Nuvarande benämning, klinisk bakteriologi och virologi, är ovanlig i andra länder och exkluderar indirekt subspecialiteter utöver bakteriologi och virologi.

Detta svar grundar sig på möten inom styrelse och utbildningsutskott samt medlemsmöten, debatt via hemsida och enkäter inom vår förening.

Sammanfattningsvis stödjer vi att vårdhygien blir en tilläggsspecialitet. Vi vill att formella krav på kliniska handledare och lärare motsvarar reell kompetens enligt professionens bedömning. Vår benämning bör vara klinisk mikrobiologi.

På uppdrag av styrelsen och utbildningsutskottet i Föreningen för medicinsk mikrobiologi

Urban Kumlin
Utbildningsansvarig i FMM

Inlägg: 16 - 20 (20)

« Föregående 5

2024-11-23 22:31
Ⓒ Allt material på denna webbplats skyddas av upphovsrättslagen.
Upphovs- och förfoganderätten tillhör Mikrobiologi.net och respektive upphovsman